Så skapar du aktiviteter som alla kan vara med på

Ingen av dem säger något. De ler artigt, tackar för sig, och nästa vecka kommer de inte ner.

Det är den svåraste sortens utestängning, just för att den inte syns. Ingen protesterar. Ingen säger "jag kan inte vara med". Aktiviteten ser lyckad ut i uppföljningen, och ändå satt två personer bredvid i en timme.

Jag byggde nyligen en samling med aktiviteter som fungerar vid nedsatt syn och hörsel. Den är användbar, men den löser ärligt talat fel problem. En lista sorterad efter nedsättning hjälper dig när du planerar för en person. Den hjälper dig inte på torsdag eftermiddag, när tolv personer med tolv olika förutsättningar sitter i samma ring.

Den här artikeln handlar därför om något annat. Inte om vilka aktiviteter som passar vem, utan om hur du bygger själva aktiviteten så att den har flera vägar in.

Det här går vi igenom:

Problemet med att sortera efter diagnos

Räkna på en vanlig avdelning. Av tjugo boende hör en stor del sämre än förr, hörselnedsättning är den vanligaste sinnesnedsättningen bland äldre. Några ser dåligt. Flera har en demenssjukdom. Någon har afasi efter en stroke. Någon darrar på handen. Någon orkar inte sitta uppe i mer än tjugo minuter. Och det vanligaste av allt högt upp i åldrarna: många har flera av de här sakerna samtidigt.

Du kan inte köra sju parallella aktiviteter. Det behöver du inte heller.

För när man tittar närmare på varför någon inte kunde vara med är svaret nästan aldrig att aktiviteten passade fel person. Svaret är att aktiviteten ställde ett krav som ingen hade tänkt på, och som oftast inte ens behövdes.

“

Frågan är inte vilka som kan vara med på aktiviteten. Frågan är vad i aktiviteten som stänger ute.

Det är en liten omformulering, men den flyttar hela arbetet. Den första frågan får dig att välja bort människor. Den andra får dig att bygga om aktiviteten. Och den andra frågan går faktiskt att svara på systematiskt.

Sex krav som stänger ute

Nästan varje gång någon hamnar utanför går det att spåra till ett av sex krav:

• Att se. Att uppfatta detaljer, små siffror, bilder, ansiktsuttryck, vem som håller i vad.
• Att höra. Att uppfatta tal i ett rum med sorl, klirr, TV och stolar som skrapar. Det är sällan volymen som är problemet, det är bakgrundsljudet.
• Att tala. Att formulera ett svar, i tid, inför andra. Det stänger ute vid afasi, men också vid blyghet och vid en demenssjukdom där orden dröjer.
• Att minnas. Att hålla reglerna, turordningen och vad man just gjorde i huvudet samtidigt.
• Att greppa. Att hålla, vända, plocka och pricka rätt med fingrarna.
• Att förflytta sig. Att ta sig dit, sitta kvar, stå upp, sträcka sig över bordet.

Nu kommer poängen, och den är hela artikelns kärna: de flesta av de här kraven är inte nödvändiga för aktiviteten. De har bara råkat hamna där.

Ta bingo. Vad är egentligen poängen med bingo? Det är inte att läsa siffror. Poängen är spänningen i att vänta på sitt nummer, känslan av att vara nära, och ögonblicket när någon ropar rakt ut i rummet. Att siffrorna är små och tryckta i grått på vitt tillför ingenting till den känslan. Det är ett krav som råkade följa med på köpet, och som varje gång kostar dig de deltagare som ser sämst.

Så här ser skillnaden ut i praktiken:

• Nödvändigt krav: något som aktivitetens poäng står och faller med. Att kunna dofta i en doftgissning. Att kunna knåda i en bakstund.
• Slumpmässigt krav: något som råkar finnas i utförandet men inte i poängen. Liten text. Att instruktionen bara sägs och aldrig visas. Att svaret måste ropas ut högt inför gruppen.

Nästan all utestängning på ett äldreboende kommer från den andra sorten. Och den sorten går att ta bort utan att aktiviteten blir sämre för någon.

Metoden: fyra steg som gör om vilken aktivitet som helst

Det här är arbetsgången. Den tar fem minuter första gången du provar den på en aktivitet, och sedan sitter den i ryggmärgen.

1. Skriv aktivitetens poäng i en mening

   Inte vad ni gör, utan vad deltagarna får ut av det. "Vi spelar bingo" är inte poängen. "Spänningen i att vänta på sitt nummer, och skrattet när någon ropar" är poängen. Den här meningen är ditt facit i alla följande steg.

2. Lista vad aktiviteten kräver just nu

   Gå igenom de sex kraven och var ärlig. Kräver den att man ser? Hör? Talar? Minns? Greppar? Förflyttar sig? Skriv ner allt, även det som känns självklart. Det självklara är oftast det som stänger ute.

3. Stryk kraven som inte bär poängen

   Håll varje krav mot meningen du skrev i steg ett. Behövs det för poängen? Om nej, stryk det. Behöver man verkligen se numret, eller behöver man bara veta vilket det är? Behöver man svara högt, eller bara veta svaret?

4. Ge de krav som är kvar två vägar in

   De krav som faktiskt bär aktiviteten ska nå fram på minst två sätt. Sägs det, ska det också visas. Visas det, ska det också sägas eller gå att känna på. En väg in räcker aldrig i en grupp där sinnena sviktar olika mycket.

Två exempel

Metoden låter abstrakt tills man har gjort den en gång. Så här ser den ut på två helt vanliga aktiviteter, en som brukar stänga ute den som ser dåligt och en som brukar stänga ute den som hör dåligt.

Bingo: från syn till hela rummet

Poängen: väntan, spänningen och glädjen när någon ropar.

Krav i dag: se små siffror, hitta rutan snabbt, höra utropen genom sorlet, greppa en liten markör, svara högt före de andra.

Vilka krav bär poängen? Nästan inga av dem.

Ombyggd: brickor med stor stil och tydlig kontrast, gärna svart på gult. Numret sägs och hålls upp på en stor lapp. Markörer som är stora nog att greppa. Ingen tidspress, ni väntar in alla. Och den som har svårt att hålla ordning på brickan får en medspelare bredvid sig, som delar samma bricka. Det sista är viktigare än det låter: en medspelare är inte hjälp, det är sällskap, och det ser likadant ut för alla i rummet.

Vill du gå ett steg längre finns ljudbingo med vardagsljud, där hela spelet bärs av hörseln i stället för synen. Kör den varannan gång, så är det inte alltid samma personer som har hemmaplan.

Allsång: från hörsel till kropp och syn

Poängen: att göra något tillsammans i takt, och känna igen sig i en melodi man burit med sig i sextio år.

Krav i dag: höra musiken, höra texten, hänga med i tempot, läsa texthäftet.

Vilka krav bär poängen? Igenkänningen och gemenskapen. Inte hörseln i sig.

Ombyggd: texthäften med riktigt stor stil. Ledaren står vänd mot gruppen, i ljuset, så att munrörelserna syns, för många hör betydligt bättre med ögonen än de själva tror. Sitt tätt i en ring i stället för på rad, alla ska se varandras ansikten. Lägg till rörelse: klappa takten, vagga, vifta med en sjal. Den som inte uppfattar en enda ton kan känna rytmen genom golvet och genom kroppen, och ta i handen på den som sitter bredvid.

En person som inte hör allsången men klappar takten och ser tolv leende ansikten har varit på en allsång. Det är inte andra klassens deltagande.

Fyra principer att bygga vidare på

Metoden ovan tar hand om enskilda aktiviteter. De här fyra principerna förändrar hur du planerar över tid.

1. Allt viktigt två gånger, på två sätt

Den mest användbara tumregeln i hela ämnet. Varje sak som är nödvändig för att kunna delta ska nå fram genom minst två kanaler. Säg instruktionen och visa den. Skriv rubriken och läs upp den. Räck fram föremålet och berätta vad det är. Det kostar tio sekunder per moment, och det är skillnaden mellan att hänga med och att gissa sig fram i en timme.

En liten sak som gör förvånansvärt mycket: berätta högt vad som händer i rummet. "Nu skickar jag runt en korg med kottar, den kommer från vänster." Den som inte ser vet nu exakt lika mycket som alla andra, och ingen behövde peka ut henne.

2. Ge roller, inte nivåer

Frestelsen är att göra en lätt och en svår variant. Det låter omtänksamt och känns nästan alltid fel för den som hamnar i den lätta gruppen. Vuxna människor märker när de har fått barnversionen.

Ge olika roller i samma aktivitet i stället. Alla gör samma sak, men olika delar av den:

• Den som ser dåligt är den som doftar och gissar, eller den som läser upp ur minnet.
• Den som hör dåligt delar ut materialet, visar momentet för nästa person eller håller ordning på turordningen.
• Den som har svårt med orden väljer musiken, håller taktpinnen eller avgör vem som vann.
• Den som inte orkar länge inviger stunden och går sedan.

Samma princip som gör att fler kommer när man ber om hjälp i stället för att bjuda in. Vi har skrivit mer om det i fyra sätt att få fler boende att delta.

3. Bygg för den som har det svårast

Avfasade trottoarkanter byggdes en gång för rullstolar. I dag används de mest av barnvagnar, rullatorer, resväskor och cyklar. Anpassningen som gjordes för några blev bättre för alla.

Precis så fungerar det i en aktivitetsring. Stor stil är lättare även för den som ser bra, i en sal med dålig belysning en novembereftermiddag. Lugnt tempo hjälper alla som är trötta. En instruktion som både sägs och visas är tydligare för hela gruppen. Att inget svar behöver ropas ut högt gör att fler vågar.

Så vänd på planeringen: utgå från den i gruppen som har det svårast och bygg aktiviteten därifrån. Du kommer nästan alltid upptäcka att den blev bättre för de andra också.

4. Att vara med räknas, även utan att göra

Vi mäter oftast deltagande i om någon utförde momentet. Men mycket av det värdefulla ligger vid sidan av momentet: att sitta i värmen från ett sällskap, känna dofterna från bakningen, höra skratt i rummet, hålla degen i handen utan att baka något. Vid långt gången demenssjukdom eller stor trötthet är det ofta hela deltagandet, och det är ingen tröstpris-variant. En boende som satt med vid bakningen och bara doftade på jästen var med på bakningen.

Rummet gör halva jobbet

Innan du ändrar en enda aktivitet, ändra rummet. Det här är den billigaste tillgänglighetsvinsten som finns.

• Stäng av TV:n och radion. Bakgrundsljud är den vanligaste orsaken till att hörapparater inte räcker. En hörapparat förstärker sorlet lika mycket som rösten.
• Möblera i ring, inte i rader, och håll ringen liten. Sex till åtta personer är mycket lättare att följa med i än tjugo.
• Ha ljuset på den som pratar, inte bakom. Står du framför ett fönster blir ditt ansikte en silhuett, och all avläsning av mun och min försvinner.
• Undvik blank bordsskiva och mönstrad duk. Reflexer och mönster gör det svårt att urskilja föremål vid nedsatt syn. Enfärgat och matt, med kontrast mot det som ligger på.
• En röst i taget, och säg namnet på den som har ordet.
• Sitt nära. En meters skillnad i avstånd betyder mer för hörseln än de flesta tror.

Sedan tempot, som är svårast av allt att hålla i: vänta ut tystnaden. Vid afasi, demenssjukdom och Parkinsons tar det ofta åtskilliga sekunder att formulera ett svar, och det känns som en evighet när man leder en grupp. Räkna tyst till tio innan du går vidare. Väldigt ofta kommer svaret på åtta.

Så märker du att någon inte hänger med

Det här är den svåra delen, för signalen är nästan alltid tystnad, inte protest. Väldigt få säger "jag hör inte vad du säger". Man har levt ett långt liv med att inte vilja vara till besvär, och att be någon upprepa sig för femte gången känns värre än att sitta tyst. Så leta inte efter klagomål. Leta efter det här:

• Personen ler och nickar men svarar aldrig på något konkret.
• Personen svarar bredvid frågan, eller svarar på det som sades för två frågor sedan.
• Personen tittar på grannen innan hon gör något, varje gång.
• Personen kom förut men slutade komma, utan att något hände.

Den sista är den viktigaste, och den som är lättast att missa. Någon som slutar komma har nästan alltid ett skäl, och skälet är väldigt sällan att aktiviteten var tråkig.

Och det säkraste sättet att få veta är fortfarande det enklaste: fråga personen själv, enskilt och efteråt. Inte "hörde du?" utan "vad tyckte du om i dag, och vad var jobbigt?". Anhöriga vet också ofta saker om syn, hörsel och trötthet som inte står någonstans i journalen.

När det ändå inte går

Ibland går det inte, och det ska sägas rakt ut. En konstutställning bärs av synen. Ett trubadurbesök bärs av hörseln. Man kan bygga om ganska mycket, men inte allt, och en aktivitet som blivit urvattnad av anpassningar är inte bra för någon. Det är helt i sin ordning att köra en aktivitet som inte passar alla.

Det som inte är i sin ordning är när det alltid är samma person som blir kvar.

Så gör det till en fråga om veckan i stället för om stunden. Titta på ert schema och ställ en enda fråga: går det, över en vecka, att peka på minst en aktivitet som varje boende kunde delta i på riktigt? Om svaret är nej för någon, är det där arbetet ligger. Inte i att göra om alla aktiviteter, utan i att lägga till ytterligare en väg in under veckan.

Ett enkelt sätt att få balans är att låta olika sinnen bära olika dagar. En dag som bärs av hörseln, som högläsning eller en musikstund. En dag som bärs av händerna, som bakning eller vika tvätt och servetter. En dag som bärs av doft och smak, som doft- och kryddgissning eller känn doften av skog. En dag som bärs av kroppen, som alla kan vara med-gympa eller stora rörelser till svängig musik. Och en dag som bärs av beröring, som handmassage.

Då roterar hemmaplanen. Ingen sitter alltid bredvid.

Börja med en enda aktivitet

Du behöver inte göra om hela schemat. Välj den aktivitet ni kör oftast, den som är er trygga punkt i veckan, och gå igenom de fyra stegen på just den. Skriv poängen i en mening. Lista kraven. Stryk det som inte behövs. Ge resten två vägar in.

Nästa gång ni kör den kommer förmodligen någon att svara på en fråga som hon inte har svarat på tidigare. Det är hela vinsten, och den är större än den låter. Ett år av eftermiddagar där man sitter bredvid och ler artigt är väldigt mycket ensamhet.

Har du knep som fungerar hos er för att fler ska kunna vara med? Hör gärna av dig, jag samlar in och delar vidare mellan aktivitetsledare.

PS. I Happihem hittar du färdiga aktiviteter filtrerade på målgrupp, till exempel aktiviteter vid nedsatt syn och hörsel och aktiviteter vid demens, och kan skapa material som bingobrickor och sångtexter i stor stil på någon minut. Skapa ett konto gratis →