4 enkla sätt att få fler boende att delta i aktiviteter

Jag läste nyligen en lång tråd i en aktivitetsgrupp för aktivitetsledare. En person skrev ungefär så här:

"Jag känner mig handfallen. Vi är 30 boende och till nästan varje aktivitet kommer fem, sex stycken. Jag har testat det jag kommer på. Flyers, undersökningar, dörr till dörr, nya teman varje månad. Ändå rör sig inte deltagandet. Hur tänker ni andra?"

Det fina var inte att någon hade ett svar som löste allt. Det fina var att åttio andra aktivitetsledare svarade. Inte med "så här gör du fel", utan med "vi känner igen oss, så här har vi gjort, och så här är det när det ändå inte funkar".

Jag läste igenom vad alla skrev och kunde se att det var särskilt fyra saker som många återkom till. Här har jag samlat dessa fyra tips, samt en reflektion kring vad en framgångsrik aktivitet egentligen är.

1. Relationen kommer först. Aktiviteten är bara anledningen.

Om det finns en enda insikt i hela ämnet är det den här. En aktivitetsledare i tråden skrev, fritt översatt:

"Det är inte aktiviteten som får dem att komma. Det är relationen. Människor kommer ner från sina rum, och de är inte särskilt intresserade av själva aktiviteten. De vill bara umgås med mig. Sen råkar vi göra något ihop."

En annan skrev:

"Se till att du har en personlig kontakt med varenda boende. Inte i grupp, inte i förbifarten. Sitt med dem i deras rum. Gå en promenad ensamma. Lär känna dem på riktigt. Då blir du förvånad över hur många som plötsligt vill komma till det du bjuder in till."

Det är något fundamentalt med det här. En boende som suttit och pratat med dig fem gånger om sina barnbarn kommer förmodligen till din quiz på torsdag. En boende du bara mött i förbifarten gör det inte.

Det är också ett osynligt arbete. Du känner säkert igen dig i det.

Om du står i en period där deltagandet är lågt, är det här ofta första stället att titta. Inte "vilken ny aktivitet ska jag testa", utan "vilka två eller tre boende har jag aldrig riktigt suttit ner med?". Relationer går såklart åt båda hållen. Att du lär känna de boende underlättar för dig att skapa meningsfulla aktiviteter.

2. En personlig inbjudan slår tio flyers

Det här återkom från nästan alla i tråden:

"Dörr till dörr, ungefär 30 minuter innan aktiviteten."

"Personliga inbjudningar är det bästa. Inget slår dem."

"Vi knackar på alla 40 dörrar och bjuder in till varje aktivitet."

Skälet är enkelt. Det är en helt annan upplevelse att höra ett utrop i matsalen än att någon knackar på din dörr, säger ditt namn och säger "vi börjar om en kvart, jag hoppas du kommer".

Vad som gör inbjudan effektiv är inte att den finns. Det är att den är personlig.

"Hej Birgit, vi ska titta på bilder från Stockholm på 50-talet kl 14. Jag tänkte direkt på dig, du växte ju upp på Söder. Skulle du vilja vara med?"

Det tar tre minuter extra per person. På ett boende med 25 platser är det en dryg timme i veckan. Men dagar det inte hinns med så är det okej. En aktivitetsledare i tråden uttryckte det fint:

"Det är aldrig perfekt. Deltagandet är det svåraste i vårt jobb. Fortsätt bara försöka."

Ett tips från fältet om du är tidspressad: prioritera de fem boende som aldrig kommer. Den personliga inbjudan har störst effekt där. De som redan kommer behöver den inte.

Ett till tips: be om hjälp av personalen i andra avdelningar. Att en undersköterska påminner under morgonomvårdnaden, eller att en sjuksköterska säger "vi ses kl 14, va?" när medicinerna delas ut, lägger en extra lugn röst ovanpå din inbjudan. En person i tråden beskrev sin process så här:

"När personalen byter skift på morgonen läser nattpersonalen upp dagens schema. 'Nina, stolyoga kl 11, kom ihåg att påminna och hjälp dem ner.' Vår personal vet att det blir färre larm att besvara om de boende är hos oss. Det är bra för dem också."

3. Ge en roll, inte bara en plats

Den här insikten kommer tillbaka gång på gång, och är kanske den mest underskattade i hela ämnet:

"Det som ger absolut bäst uppslutning är när jag ber om hjälp. Om vi förbereder ett evenemang ber jag dem hjälpa till med dekorationerna. Eller om det är nationaldag ber jag någon hjälpa till att vika girlanger. De älskar att hjälpa till, för det får dem att känna sig uppskattade. Och jag får tillfälle att lära känna dem bättre. Sedan vill de gärna komma till andra aktiviteter, för de vet att vi har roligt ihop."

Människor som har levt långa liv av arbete, ansvar och omsorg om andra vill fortfarande bidra. Att bli passiv mottagare av "underhållning" är för många en förlust av identitet. Att få en uppgift återställer den. Förberedelserna inför en aktivitet kan lika väl vara en aktivitet i sig.

Sätt det kan se ut:

• Be någon läsa högt ur dagens dikt eller en kort berättelse
• Be någon dela ut bingobrickor, pennor, fika
• Be någon berätta om något hon eller han är expert på, till exempel gamla yrket, hembygden, trädgården
• Be någon välja musiken, dukningen, dagens fråga
• Be någon visa hur man gjorde förr, till exempel hur man bakade bullar, vek servetter, sjöng en visa
• Be någon hjälpa en granne att hitta sin plats eller komma från rummet

Det märkliga som händer är att personen som "aldrig vill vara med" kommer, för det är något annat att bli ombedd att hjälpa till än att bli inbjuden att titta på.

4. Namnet, tiden och rummet spelar roll

Tre saker vi sällan tänker på, men som ofta lyfter deltagandet mer än någon ny aktivitet skulle göra.

Namnet. "Reminiscens av 50-talet" säger inget för den som inte kan facktermen. "Utnämning av Astrid Lindgrens bästa berättelse" eller "VM 1958: Sveriges herrar fick silver" får människor att stanna upp och fråga vad det är. En kollega i tråden formulerade det:

"Titta på namnen ni använder. Vi tycker själva att de är fina och smarta, men ibland förstår de boende inte vad det handlar om, och då frågar de inte. De kommer bara inte."

Det handlar inte om att vara spektakulär. Det handlar om att namnet faktiskt berättar vad personen ska få ut av att komma. "Sång och kaffe" är tydligare än "Musikalisk eftermiddag". "Vi bakar semlor och äter ihop" är tydligare än "Fettisdagsfirande".

Tiden. Det vanligaste tipset från hela tråden var att lägga aktiviteter direkt efter måltider:

"Jag har det mesta direkt efter en måltid. Då slipper de både komma ihåg tiden och gå tillbaka till rummet emellan."

Det är logiskt. Boende är redan på plats, redan vakna, redan i sällskap. En övergång från lunch till en social aktivitet är mjukare än att be människor komma tillbaka 90 minuter senare.

Rummet. Stäng av TV:n. Sänk takbelysningen. Tänd en eller två lampor i ögonhöjd. Spela mjuk musik från deltagarnas tonår, lågt. Bekväma stolar i en cirkel. Inte för många personer för någon som är ny. För boende med demens är lugn miljö särskilt viktig. Undvik stora rum för en första gång.

En person tillade en bra tanke:

"Skapa hörn i gemensamma utrymmen som bjuder in till spontana möten: pussel på borden, ett kaffehörn med tidningar, något att bara slå sig ner vid."

Det säger något viktigt. Allt deltagande behöver inte vara schemalagt. Ibland är det den lediga miljön, en stol där man bara kan sätta sig, som drar fler in i gemenskapen än den planerade aktiviteten gör.

När det fortfarande inte funkar

Vissa boende kommer aldrig, och det är helt okej.

Aktivitetsledaren Ingela, i Facebookgruppen "En ännu bättre äldreomsorg", skrev för ett tag sedan något som har stannat hos mig:

"Ibland vänder vi oss in och ut för att aktivera. Visst ska det planeras, helst aktiviteter två gånger om dagen. Men efter många år vet jag att händelser och aktiviteter är något varierande för varje enskild person. Häromveckan mötte jag en nyinflyttad och frågade vad hon ville helst av allt. Hon svarade: 'Jag vill skratta'.

Och det får man ju när vi personal vågar tillåta oss att vara lite 'barnsliga'. Lite tokerier, spex, glada upptåg. Det kan vi alla lätt bjuda på. Självklart är det kul med artister och sittgympa, men mycket kan vi göra i farten som lockar till ett skratt."

Det är en bra påminnelse. Inte allt deltagande syns på ett schema. En boende som ler i korridoren för att personalen sa något tokigt har också blivit aktiverad, bara inte i den form vi brukar räkna.

En annan person, med 25 år i yrket, formulerade kanske det viktigaste i hela ämnet:

"Stora grupper betyder inte alltid att aktiviteten lyckades. En mindre grupp kan vara minst lika lyckad om engagemanget är högt och stunden god."

Tio personer som har en bra stund tillsammans är inte ett dåligt utfall för att tjugo inte kom. Tre personer som skrattar är inte ett dåligt utfall för att sju inte gjorde det. Det är värt att säga eftersom yrket så ofta mäts i fel saker.

Du gör skillnad även när bara fem kommer. Du gör skillnad även när tre kommer. Du gör skillnad varje gång du knackar på en dörr, också när svaret är "nej, inte idag". Tänk vad ett leende kan vara värt, särskilt när man kanske inte har så många kvar.

Den här artikeln bygger på samtal med aktivitetsledare i forum där kollegor delar sina erfarenheter med varandra, samt på att själv ha pratat med många aktivitetsledare. Citaten är översatta och ibland förkortade. Tack till alla som delar med sig, det är så hela yrket lär sig.

Har du egna sätt som funkar på er verksamhet? Hör gärna av dig till mig, jag samlar gärna in fler tips och delar med andra aktivitetsledare.

PS. På Happihem kan du planera dina aktiviteter och få ett enkelt sätt att följa upp aktiviteter som gjorts. Skapa ett konto gratis →