Vad tio undersköterskor lärde mig om aktivitet i demensvården
Hösten 2020 pratade vi med tio undersköterskor på säbo och i hemtjänsten om aktivitet och rörelse. Här är vad de berättade om varför aktiviteter blir av, och varför de så ofta inte blir det.
Hösten 2020 pratade vi med tio undersköterskor om aktivitet och rörelse i demensvården. Fem av dem arbetade på säbo, fem i hemtjänsten, och samtalen tog uppemot en timme var. Frågan jag ville ha svar på hade jag burit med mig sedan min egen praktik på ett demensboende.
Bakgrund till undersökningen
Jag har varken yrkes- eller utbildningsbakgrund inom omsorg. Ingen i min familj har haft Alzheimers eller någon annan demenssjukdom. Ändå höll jag på att bygga produkter för äldreomsorgen, och till slut kändes det orimligt att fortsätta med det utan att någon gång ha stått mitt i den. Så jag ringde på vild chans till ett demensboende i Täby och frågade om jag fick praktisera hos dem.
Sagt och gjort inleddes en kort, men mycket lärorik praktik som bland annat fick mig att reflektera över drivkrafter hos de som jobbar inom omsorgen.
Sökandet efter lugnet
Jag märkte tidigt under min praktik hur snabbt en tillvaro kan svänga på ett demensboende. En och samma person kan med några timmars mellanrum gå från att vara väldigt glad till väldigt orolig, och det finns inte alltid en anledning att peka på. Detta formade mitt sätt att se på min roll.
När stämningen i ett rum började skifta blev jag orolig, och det jag gjorde med den oron var att försöka skapa ordning. Jag dämpade och avledde, och vid ett tillfälle pekade jag med stor fascination på en fågelholk för att styra bort en person från ett oroligt beteende. (Sidonotering: Detta snäste hon bort, och kallade mig fånig)
Att jag så instinktivt sökte "lugnet" speglar nog mest min egen osäkerhet och okunnighet, men min reflektion är att det inte speglar min värdegrund. Det jag vill se på ett demensboende är liv, med allt vad det innebär av stök och oförutsägbarhet. Ändå hamnade jag i sökandet efter lugn.
Detta blev startskottet till att vi genomförde en undersökning kring aktivitet på demensboenden och personalens egna drivkrafter. Jag var nyfiken på att förstå om det var min ovana, eller om även andra kunde känna igen sig i den osäkerhet jag upplevde under min korta praktik.
Synen på aktivitet hos de tio
Det första jag fick svar på var min egen fråga om lugnet. Ingen av de tio beskrev lugn som ett mål i sig. Aktivitet och rörelse framställdes tvärtom som något livsnödvändigt, och det de verkade rädda för var passiviteten.
Om vårdtagarna är passiva ger de upp. Då går det snabbt utför.
En kollega på ett säbo beskrev samma sak: "Utan aktiviteter blir det ingen livskvalitet, de riskerar att bli jätteuttråkade och deprimerade." På ett av boendena hade man bestämt sig för att hålla nere lugnande och sömntabletter helt, om det inte fanns medicinska skäl. Rörelse används i stället, och redan tio minuter kan påverka nattsömnen. Att rörelse kan fungera som ett alternativ till medicinering hade jag inte väntat mig.
Underbemanning kom upp i alla samtal. Sjukfrånvaro utan vikarier var det vanligaste exemplet, och på de dagarna krymper arbetet till mat och hygien. Här hade jag nog föreställt mig att aktiviteterna är det första man stryker när dagen inte går ihop, men de beskrev det snarare som att de boendes behov av stimulans fick gå före en lugnare arbetsdag.
Hantverket kring nejet
Det jag saknade under min praktik var metoderna, och där hade de tio betydligt mer att gå på än jag. Flera hade läst vidare i geriatrik eller demensvård, en var utbildad Silviasyster, och erfarenheten i gruppen sträckte sig från drygt fyra år till trettio.
Levnadsberättelsen kom upp i flera av samtalen. Den samlar vad personen arbetat med, var hon bott och vad hon gillade att lyssna på, och den avgör vilka aktiviteter som föreslås. Den som odlat hela sitt liv får mer tid i trädgården.
Ett nej från en boende betyder sällan nej, och det är där hantverket sitter.
Man måste känna den boende och veta hur man ska komma förbi det där nejet. Ibland är det bättre att inte ställa frågan.
En annan beskrev hur hon ber om hjälp i stället för att bjuda in, eftersom de boende vill känna sig behövda. En tredje frågar aldrig om någon vill gå på gympan, utan säger att hon hör musik därute och undrar om de ska gå och titta. Det är ungefär samma grepp som min fågelholk, fast riktat åt andra hållet.
Fler sådana ingångar har vi samlat i fyra sätt att få fler boende att delta.
Ramarna sätts av biståndsbeslutet
Det jag förstod minst av innan samtalen var hur styrt arbetet är. Allt som personalen gör med en boende har sitt ursprung i vad en biståndshandläggare bedömt att personen behöver, enligt Socialtjänstlagen. Bedömningen är detaljerad och den styr personalfördelningen. Aktiviteter och motion räknas bara om de bedömts som nödvändiga.
En undersköterska på ett säbo i Göteborg beskrev varför en demenssjukdom är svår att räkna på: "Det är svårt att mäta vårdtyngden med dementa patienter. De kan klä av sig flera gånger på en dag, men det är beräknat att vi ska hjälpa dem att klä på sig en gång." Varje extra påklädning tas från något annat under dagen, och det som ryker är sällan maten.
Marginalen är minst i hemtjänsten, där en av deltagarna beskrev en brukare med knappt trettio minuters promenad inskriven per vecka. Om någon i personalen är sjuk blir det ingen promenad alls den veckan.
Om det inte finns bistånd för en viss aktivitet ska vi inte göra det, men vi känner dem ju bättre.
Den konkretaste idén i hela materialet kom från en demenscoach i hemtjänsten. Rörelse behöver skrivas in i själva bedömningen för att bli av, med en promenad på trettio minuter som ett eget beslut och inte som något personalen ska försöka hinna med vid sidan av allt annat.
Chefens betydelse
Två av deltagarna beskrev samma arbete under olika chefer. Den ena hade en chef som uppmuntrade aktivitet och en tidigare chef som satte städningen först: "Hon kunde säga hur ska vi hinna det här om vi gör aktiviteter?" Den andra beskrev hur det skiljer sig mellan avdelningar på ett och samma boende: "På vissa avdelningar blir det inga aktiviteter. Det är chefens ansvar att utse någon ansvarig."
Om enhetschefen prioriterar städning framför aktivitet får det konsekvenser för de boendes välmående, oavsett hur engagerad personalen är. Det här är nog den enskilda faktor i materialet som verkar avgöra mest, och den ligger helt utanför personalens kontroll.
Planerade och oplanerade aktiviteter
Några aktiviteter på ett säbo är inplanerade på fast tid, ofta de som involverar någon utifrån. Betydligt fler uppstår i stunden, och en av deltagarna beskrev hur det går till: "De flesta aktiviteter är inte planerade. Vi fångar stunden. Nu har de en bra dag, nu tar vi ut några på promenad." Till det kommer vardagssysslorna, som personalen försöker göra tillsammans med de boende i stället för åt dem.
Den största skillnaden mellan olika boenden ligger i hur mycket som planeras i förväg. De som planerar minst har i stället gott om material på lager, så att det går att starta något passande när en stund öppnar sig. Det går ändå inte att förutse hur en boende mår klockan två på tisdag.
Drivkrafterna hos personalen
Den andra halvan av det jag var nyfiken på handlade om drivkrafter. När jag frågade om deras egna mål, vid sidan av genomförandeplanerna, blev svaren påfallande lika. En undersköterska beskrev sitt mål som att alla ska bli sedda, också de tysta som verkar tillfreds och inte hörs. En annan, som arbetar både i hemtjänst och på säbo, går över tiden på sina besök när det behövs: "Om Agda behöver prata 5 minuter, då gör jag det för att hon ska få en bra kväll och natt." Drivkraften de återkom till var responsen från de boende, gnistret i ögonen under ett pass.
Den positiva känslan sitter kvar, trots att minnet försvunnit.
Vad undersökningen inte kan svara på
Min ursprungliga fråga blev egentligen obesvarad. De tio var påfallande engagerade, och det ligger nog i sakens natur, eftersom den som tackar ja till en timmes intervju om aktivitet sannolikt är den som bryr sig mest om saken. Bilden jag fick är alltså ljusare än genomsnittet i yrket.
Flera av dem pekade dessutom själva på att skillnaden kan vara stor mellan utbildade undersköterskor och vikarier eller vårdbiträden utan utbildning. Om någon oerfaren söker lugnet på samma sätt som jag gjorde vet jag fortfarande inte, men min gissning är att jag inte är ensam. Samtalen ägde också rum i oktober 2020, mitt under pandemin, vilket färgar en del av svaren.
Vad vi tog med oss
Två saker från de här samtalen styr hur vi byggt Happihem. Det första är att förberedelsen är det som ryker när dagen blir tung. Det som saknas en stökig tisdag är de tjugo minuterna det tar att hitta på något, leta fram materialet och skriva ut det.
Det andra är att de flesta stunder uppstår oplanerat, så ett aktivitetsbibliotek behöver fungera på två minuter, när fyra boende sitter kvar vid bordet efter kaffet. Aktivitetsbiblioteket ligger här, och vad personalen själva säger är mest uppskattat har vi frågat nästan 500 personer om i en separat undersökning.
Att aktivitet är förebyggande omsorg visste de tio undersköterskorna långt innan vi ringde upp dem. Det vi kan bidra med är att korta sträckan mellan en ledig stund och något som går att starta direkt.
