Därför byggde jag Happihem
En kort praktik på ett demensboende i Täby la grunden till Happihem. Isak Unfors berättar om vägen in i omsorgen, om stunden vid fönstret när han pekade på en fågelholk, och om vad han tog med sig därifrån.
Mitt namn är Isak Unfors och jag har byggt Happihem. Den här texten handlar om hur det kom sig. Den börjar med ett par lånade arbetskläder på ett demensboende i Täby, och med en kvinna som kallade mig fånig.
Jag snubblade in i omsorgen
Sedan 2018 har jag varit verksam som entreprenör i omsorgen. Min väg hit gick varken via en vårdutbildning eller via rollen som anhörig. Jag är chalmerist, och jag snubblade in.
Ingen av mina klasskamrater sökte sig till omsorgen, och det gjorde mig nyfiken. Branschen saknade personal, och den saknade innovation. Där hittade jag min roll, och sedan dess har jag varit med och byggt flera lösningar för omsorgen, senast Happihem och dessförinnan Joyvest.
Praktiken på ett demensboende
Som nykomling förstod jag snabbt att jag saknade något grundläggande, nämligen egna upplevelser av att arbeta i omsorgen. Så jag sökte praktik på ett demensboende. Tack, Täby, för att ni tog emot mig.
Under praktiken lärde jag mig hur snabbt tillvaron kan skifta på ett demensboende. En och samma person kan med några timmars mellanrum gå från att vara väldigt glad till väldigt orolig, och det finns inte alltid en anledning att peka på. Det satte sina spår i mig.
Fågelholken utanför fönstret
När stämningen i ett rum började skifta blev jag orolig, och det jag gjorde med min oro var att försöka skapa ordning. Jag dämpade stämningen och avledde samtalet.
Vid ett tillfälle stod jag bredvid en kvinna som var orolig. I ren desperation pekade jag med tillgjord fascination på en fågelholk utanför fönstret.
Hon snäste bort mig och kallade mig fånig. Hon hade rätt, och jag tänker fortfarande på det.
Vad jag gjorde med min egen oro
Mitt agerande speglade inte min värdegrund. Kanske berodde det på okunnighet, kanske på osäkerhet. Jag vill att omsorgen ska handla om att söka livet hos en människa, och ändå stod jag där och försökte få bort en känsla i stället för att stanna kvar hos den som bar den.
Några år senare pratade jag med Marina, vars vuxna liv präglats av tung medicinering och tvångsvård. När jag frågade vad omsorg betydde för henne svarade hon:
"Att man [personalen] ser mig som individ. Att man [personalen] törs visa känslor. Inte släta över, inte avleda. Att jag får berätta och att de är med mig i det jag upplevt."
Raden om att inte släta över och inte avleda pekar rakt på det jag gjorde vid fönstret. Marinas berättelse finns här.
Vad praktiken gjorde med Happihem
Jag håller de här upplevelserna nära hjärtat, och jag ser hur de format Happihem. För att kunna erbjuda en boende något meningsfullt en orolig eftermiddag behöver personalen ha något att komma med, och ha det inom räckhåll.
Happihem är byggt för den sträckan, från en tanke om hur omsorgen borde vara till en boende som sitter med vid bordet. Allt handlar om att ge förutsättningar för en omsorg med fokus på liv.
PS. I Happihem planerar ni veckans aktiviteter, hittar färdiga aktivitetsidéer och skapar material som bildspel och samtalskort på några minuter. Skapa ett konto gratis →
