Världens vackraste leende

Jag vill inleda med att berätta att jag nyligen nåtts av beskedet att Marina gått bort. Väldigt ledsamt att höra. Jag känner nu att det ännu viktigare att hennes berättelse ska få fortsätta att leva. Det här inlägget är mitt tack till henne.

Det var sommaren 2022 som det trillade in ett meddelande på Instagram från någon som hette Marina. Vi kände inte varandra då, men jag blev snabbt fängslad av hennes ord. Det blev början på en kontakt som kom att betyda mycket för mig, och hennes berättelse är en av de viktigaste jag fått ta del av. Den vill jag dela vidare. Särskilt till dig som jobbar inom vård och omsorg, eller som själv kämpar med psykisk ohälsa, eller till dig som är makthavare. Marinas liv kan lära oss alla något.

Nått botten, men vänt

15 juli 2022 kom det första meddelandet från Marina. Hon ville dela med sig av hur hon hanterade sitt mående när det blev tungt, och hur hon hittat egna verktyg för att undvika skadlig medicinering. Jag kände mig glad och uppskattad över hennes ord, men det var ändå det som stod mellan raderna jag fastnade för. Där lyste en stark karaktär, men också ett mörkt och tungt bagage.

Fängslad av hennes ord fortsatte vi att skriva till varandra och Marina berättade om sitt liv. Hennes 52-åriga liv var kantat av tung medicinering, självskadebeteende, feldiagnostisering och tvångsvård. En kognitiv mardröm. Ändå var det inte hennes tunga bagage som fick mig tårögd. Det var vart hon hade kommit, trots sitt tunga bagage. Under mer än 20 år hade hennes leende varit förlorat, men hon hade funnit det igen.

Här var någon som nått botten, men vänt. Här var någon som trots sin fortsatta kamp för välmående var noga med att se andra människors kamp och hjälpa dem. Marina hade fått kämpa för att överleva, men hon ville leva och inspirera.

Det är detta jag vill dela med er.

Från fasthållen till omhållen

Vid den här tiden hade Marina varit självskadefri i tre år. Hennes ärrade kropp var blott en påminnelse om ett tidigare liv. Jag undrade för mig själv vad det var som fick henne att sluta skada sig efter så många år av självskadebeteende. När jag senare läste hennes bok, "Vem skulle tro en Schizo?", verkade det som att den efterlängtade flytten till en gruppbostad hade varit vändpunkten.

Hon skrev nämligen i sin bok om en händelse i början av tiden på gruppbostaden, när hon fortfarande var självskadebenägen. I ett tillstånd av panik satt hon på golvet i sitt rum med knivarna i handen. Hon önskade bara att få byta ut den outhärdliga psykiska smärtan mot en fysisk, mer lätthanterlig smärta. Just då klev Eva, personal på boendet, in i rummet. Till skillnad från vad Marina var van vid fick hon till sin förvåning en öm hand på axeln istället för hårda tag. Eva sa med brydd röst, "Marina, så här ska du inte behöva ha det". Någonstans där bestämde sig Marina för att Eva hade rätt. Marina hade rätt att leva. Marina hade rätt att må bra. Där vände det.

Innan Marina flyttade till gruppbostaden hade hon kastats in och ut på akutmottagningar. Hennes frustration missförstods av vården och hon möttes med hårda tag som gjorde henne ännu mer panikslagen. Sedan blev det annorlunda. Hon sa: "Jag har gått från att vara fasthållen till omhållen". Jag fastnade vid den kommentaren och i ljuset av den läkeprocess som Marina gick igenom säger den så mycket om vad omsorg handlar om. Tänk vad viktig omsorgen faktiskt är.

Möt mig i all min mänsklighet

Marina reflekterade mycket över hur det var, och hade varit, för vård- och omsorgspersonal att hantera henne när hon mått som sämst. Hon sa själv att det inte kunde vara lätt och att hon hade förståelse. Fint tycker jag, att se förbi själva handlingarna, och se till orsaken till handlingarna. När jag frågade henne vad omsorg betydde för henne själv sa hon:

"Att man [personalen] ser mig som individ. Att man [personalen] törs visa känslor. Inte släta över, inte avleda. Att jag får berätta och att de är med mig i det jag upplevt. De får gärna vara arga för det jag har blivit utsatt för. Det är inte oprofessionellt att vara med mig i det jag upplevt. Att de kan vara ledsna för det jag varit utsatt för. Och någon gång har de gråtit tillsammans med mig."

Att jobba i omsorgen är inte ett lätt jobb, det kräver ett särskilt mänskligt kännande. Det kräver också ett mod, såsom Marina var inne på. Det är dags att sluta behandla yrket som ett lågkompetensyrke. När det blir rätt har det så oerhört stor betydelse för individen. Även när det blir fel.

Vad är ett leende värt?

Även om hon fortfarande hade sämre perioder mådde Marina betydligt bättre på senare år. "Istället för medicin använder jag andningen, jag visualiserar, kramar, klappar min katt […] och fysisk aktivitet", sa hon. När jag pratade med Marina berättade hon att hon inte lät någon ta glädjen från henne:

"Det känns härligt att visa för mig själv och andra att övergrepp i tidig ålder fortsätter tills man själv slutar ge andra makten över hur man ska tänka och känna. […] När jag är ledsen så kan det mitt i allt det där bli ett leende. Sån är jag som person. Ingen kan ta ifrån mig det."

Och om det var något som fastnade hos en efter ett möte med Marina, så var det just hennes leende. Det var stort och fokuserat. Man kände sig tacksam att få det, så jag berömde henne för det:

"Ja, det är en del av mig nu. Förut har jag inte haft det. Det var som att medicinen gjorde att det fanns ingenting. Nu känner jag en levande känsla. Starkare känsla. För min del är det också någonting som kan hjälpa andra som mår dåligt. Ett leende betyder så mycket. Jag kan dela med mig av min trygghet till någon annan som inte har det lika bra. Det kanske finns människor som inte blir sedda av andra, men då ser jag dem och ler."

Ett leendes värde är så givet att vi alltför ofta tar det för givet. Det är först när vi behöver det som vi verkligen förstår dess värde. Så jag frågade henne: "Marina, vad är ett leende värt?" Hon svarade:

"Det är livet. Att man vill leva. Ler jag inte, då är jag inte levande. Så enkelt är det."

Rätt omsorg kan fungera som medicin, men inte tvärtom

Jag är medveten om att detta bara är en persons livsberättelse, men den är innehållsrik och jag tror den går att överföra till många andra situationer. Till skillnad från många andra personer i liknande situation hade den dessutom ett lyckligt slut. Därför tycker jag det är viktigt att stanna upp och ta lärdom av den. Den har en stark sensmoral.

Marina tog makten över sitt eget mående och alla kan göra det, men det ska inte förringas att det krävs både mod och styrka. Marina fick också hjälp. Hon lyckades hitta andra vägar än medicin för att finna sin trygghet. Även om medicin i många fall har en viktig funktion så kan den aldrig ersätta det mänskliga mötet. Rätt omsorg kan fungera som medicin, men inte tvärtom.