Vad är reminiscens? Så använder du minnesarbete i äldreomsorgen

Reminiscens betyder att minnas och återuppleva. Inom äldreomsorgen är reminiscens en arbetsmetod där man medvetet väcker minnen till liv med hjälp av föremål, fotografier, musik, dofter och samtal. Metoden används särskilt inom demensvården, eftersom minnen från barndomen och ungdomsåren ofta finns kvar långt efter att förmågan att minnas det som hände nyss har försvagats.

Det är den korta definitionen. Men för dig som arbetar i äldreomsorgen är den intressanta frågan förstås inte vad ordet betyder, utan hur man faktiskt gör. Så i den här artikeln går vi igenom var metoden kommer ifrån, varför den fungerar, och framför allt: sex konkreta övningar du kan börja med redan i veckan.

Vad betyder reminiscens?

Ordet kommer från latinets reminisci, som betyder att minnas eller erinra sig. En reminiscens är helt enkelt ett minne som väcks till liv, ofta av något man ser, hör eller känner doften av. Du har säkert upplevt det själv: en låt på radion, en doft av nybakade bullar, och plötsligt är du tillbaka i ett kök för trettio år sedan.

Reminiscensmetoden tar det som annars sker av en slump och gör det till ett medvetet arbetssätt. I stället för att vänta på att minnen ska dyka upp, dukar man fram det som väcker dem.

Länge sågs äldres tillbakablickande som något problematiskt, ett tecken på att man "levde i det förflutna". Det synsättet vände när den amerikanske psykiatern Robert Butler på 1960-talet beskrev tillbakablickandet som något naturligt och hälsosamt: ett sätt att summera sitt liv, hitta mening och landa i vem man är. Ur den tanken växte reminiscensarbetet fram, och i dag används metoden i äldreomsorg världen över. Den lyfts också i Socialstyrelsens nationella riktlinjer för vård och omsorg vid demenssjukdom.

Därför fungerar minnesarbete, särskilt vid demens

Vid demenssjukdom är det oftast närminnet som sviktar först. Vad man åt till lunch försvinner, men skolvägen från 1950-talet ligger kvar. Minnesforskare talar om en "reminiscenspuckel": minnen från ungefär 10 till 30 års ålder är de vi bär med oss allra starkast genom livet. Det är därför en 85-åring med demens kan ha svårt att hitta till matsalen men utan att tveka sjunga alla verser av en visa från konfirmationsläsningen.

Reminiscensarbetet bygger på den styrkan i stället för att träna på det som brister. Det är hela poängen. En quiz om dagens nyheter mäter det som är svårt. Ett samtal om första jobbet låter personen briljera.

Tre saker händer när det fungerar:

• Personen blir expert igen. Ingen i rummet vet mer om hennes barndom än hon själv. Den rollen är ovärderlig för någon som annars mest får hjälp med saker.
• Samtalet får fäste. Småprat om vädret rinner ofta ut i sanden vid demens. Ett fotografi eller ett föremål ger samtalet något konkret att hålla fast i.
• Känslan sitter kvar. Även om själva samtalet glöms bort inom en timme, dröjer känslan av att ha blivit sedd och lyssnad på kvar betydligt längre.

Forskningen ger också stöd. En Cochrane-översikt från 2018 gick igenom studier av reminiscensterapi vid demens och såg positiva effekter på bland annat livskvalitet, kommunikation och sinnesstämning, särskilt när arbetet sker på boenden. Effekterna är måttliga, men för en metod som kostar nästan ingenting och saknar biverkningar är det ett gott betyg.

Sex konkreta reminiscensövningar

Du behöver ingen utbildning eller dyr utrustning för att komma igång. Här är sex övningar som fungerar både i grupp och enskilt.

1. Minneslådan

Fyll en låda med föremål kring ett tema: tvättdagen (tvättbräda, såpa, klädnypor), köket (kaffekvarn, sockertång, hushållsvåg) eller skoltiden (griffeltavla, psalmbok, gammalt pennskrin). Loppisar och anhöriga är guldgruvor. Skicka runt föremålen ett i taget och låt händerna arbeta. Fråga inte "kommer du ihåg den här?" utan "hur användes en sån här?". Det första är ett minnestest, det andra en inbjudan att berätta. I Happihem finns minneslådor som färdig aktivitet att planera in direkt.

2. Fotostunden

Gamla fotografier är den klassiska ingången, men välj rätt sort. Bilder på platser och vardagsliv fungerar ofta bättre i grupp än privata familjefoton: gatuvyer från orten på 50-talet, mjölkbutiker, dansbanor, skördearbete. Digitala arkiv som Digitalt Museum är fulla av fria bilder att skriva ut. Sitt så att alla ser bilden, och låt samtalet vandra dit det vill. Vill du ha ett färdigt upplägg finns fotovisning som aktivitet i Happihem.

3. Musiken från ungdomsåren

Musik är den kanske starkaste minnesväckaren av alla, och allra starkast är musiken från tonåren och tjugoårsåldern. För dagens boende betyder det ofta 40-, 50- och 60-tal: Snoddas, Alice Babs, Povel Ramel, Elvis. Spela en låt, låt den klinga ut och se vad som händer. Ofta behövs inga frågor alls. Att musik och sång dessutom toppar listan när personal får ange de boendes favoritaktiviteter har vi skrivit om tidigare.

4. Dofter och smaker

Doftsinnet har en gräddfil till minnet. Kaffe som mals, kanelbullar i ugnen, tjärsåpa, en kvist syren. Ett enkelt upplägg: låt deltagarna blunda och dofta på något, och gissa vad det är innan samtalet börjar. I Happihem finns det som färdig aktivitet: Doftresan, gissa kryddan och blomman. Smaker fungerar likadant. En bit knäck, saft med riktig smultronsmak eller sill och färskpotatis kan öppna dörrar som ord inte når.

5. Temasamtalet

Ett förberett gruppsamtal kring ett tema ur livet: första arbetsdagen, midsommarfirande, skolvägen, när barnen var små, bilar man ägt. Förbered fem eller sex öppna frågor och något att titta på eller hålla i som hör till temat. Sex till åtta deltagare är lagom. I Happihem hittar du många färdiga samtalsaktiviteter att utgå ifrån. Ett tips när du sätter aktiviteten på schemat: kalla den inte "Reminiscens", det ordet säger ingenting för de boende. "Vi minns skoltiden" eller "Kaffe och bilder från förr" berättar vad stunden faktiskt bjuder på. Mer om det finns i vår artikel om hur du får fler boende att delta.

6. Händernas minne

Kroppen minns det händerna gjort tusentals gånger, ofta längre än orden finns kvar. Att kavla en deg, vika tvätt eller servetter, vinda garn, slå i en spik, polera silver. Duka fram materialet och låt händerna sätta igång. För personer med långt gången demens, där samtal blivit svårt, är det här ofta den väg som fortfarande står öppen.

Fem råd för själva samtalet

Övningarna ovan är ramen. Det som avgör är hur samtalet förs.

• Ställ öppna frågor. "Berätta om..." och "hur var det när..." öppnar. "Kommer du ihåg...?" kan kännas som ett förhör för den som just inte kommer ihåg.
• Rätta inte. Om årtal eller detaljer blir fel spelar det ingen roll. Syftet är inte historisk korrekthet, det är stunden och känslan.
• Följ känslan, inte fakta. Om någon lyser upp vid ett minne, stanna där. Fråga mer. Planen finns för samtalets skull, inte tvärtom.
• Ha tålamod med tystnaden. Det kan ta tid att formulera sig. Vänta ut pauserna i stället för att fylla dem.
• Var beredd på svåra minnen. Alla minnen är inte ljusa. Krig, fattigdom och förluster kan komma upp. Bli inte rädd, byt inte ämne för snabbt. Att få dela ett tungt minne med någon som lyssnar kan vara precis lika värdefullt som att skratta åt ett glatt. Men styr varsamt vidare om personen fastnar i oro, och flagga till kollegor om något behöver följas upp.

Vanliga frågor om reminiscens

Vad är skillnaden mellan reminiscens och verklighetsorientering?

Verklighetsorientering hjälper personen att förankra sig i nuet: vilken dag det är, var man befinner sig, vad som händer i dag. Reminiscens går åt andra hållet och möter personen i det förflutna, där minnena är starka. Metoderna utesluter inte varandra, men vid demens upplevs reminiscens ofta som tryggare, eftersom den bygger på det personen kan i stället för att påminna om det som blivit svårt.

Passar reminiscens alla?

Nästan alla, men inte alltid och inte likadant. Vissa personer vill inte prata om det förflutna, och det ska respekteras. Andra har livshistorier med trauman där vissa teman bör undvikas. Känner du de boende väl vet du ofta var gränserna går, och anhöriga kan hjälpa till med både material och varningsflaggor.

Hur ofta ska man arbeta med reminiscens?

Det finns inget facit, men regelbundenhet slår intensitet. En återkommande stund varje vecka ger mer än en stor satsning en gång per termin. Och det informella räknas också: två minuter vid ett fotografi i korridoren är reminiscens, det med.

Behöver man särskilt material?

Nej. Det mesta finns redan runt omkring: gamla föremål, fotografier, musik, dofter från köket. Vill man bygga upp något över tid är några temalådor och en pärm med utskrivna bilder en bra grund.

Börja enkelt, börja i veckan

Reminiscens låter som en fackterm, men i praktiken är det något av det mest mänskliga vi gör: att minnas tillsammans. Välj en av övningarna ovan, börja i liten skala med två eller tre boende, och se vad som händer. Det behöver inte bli perfekt. Ett enda ansikte som lyser upp för att någon spelade rätt låt är hela vinsten.

Har du egna reminiscensövningar som fungerar hos er? Hör gärna av dig, jag samlar och delar vidare tips mellan aktivitetsledare.

PS. I Happihem kan du planera veckans aktiviteter, hitta färdiga aktivitetsidéer och skapa material som bildspel och samtalskort på några minuter. Skapa ett konto gratis →